Snacket går...
En liten text av mig för ett tag sen.
Jag går längs vägen, fullt med vänner bakom mig i ett led, kanske 10 st på tu man hand. Jag fiser , en annan hörde det och berättar vidare, den tredje hittar på en händelse om fisen och berättar sedan vidare, den fjärde lägger till lite ord, den femte håller käften, den fjärde går till den sjätte och berättar vidare ryktet. Jag får reda på detta lite senare då vi kommit fram till en återvändsgränd, det känns som om någon slagit mig i ansiktet när jag får reda på att jag tydligen hatat den som gått 2:a i ledet och därför fisit så att hon skulle hört vad hon betydde för mig. Jag inbillar mig fall på 400 m djup. På 10 m inser jag vad som hänt, på 40 m inser jag hur stort det här egentligen är, på 100 m är jag chanslös, på 200 m känner jag ingen att det bara är bättre att sluta skrika av smärtan och denna börda, på 300 m inser jag att det vore bättre om jag aldrig fisit. på 320 m börjar jag se slutet, på 370 m tar jag upp kniven och börjar hugga. På 400 m ligger jag där på marken chanslös och utan vänner.
Tänk att fis kan göra mig till en stor gris.
M.V.H Fredde
